Klockan är lite efter tre och det är tyst överallt. På något sätt är det skönt att sitta här och veta att alla sover , spårvagnarna vilar och ingen är ute. Det regnade förut ,det var väl det som väckte mig ! Jag dricker varm choklad, helt underbart tycker jag.Skall till sjukhuset kl 9.30 för behandling nummer två. Det här är jobbigt och jag måste ta tag i mig själv på något sätt. Hur vet jag inte riktigt. Det är så svårt att förklara hur man känner sig, jag menar ,jag går ju inte runt och har ont och jag är inte sängliggande hela dagarna heller. Det här är subtilt och lite skrämmande. Stora påsar med "gift" får så sakteliga, genom dropp gå in i mina blodkärl.En konstig smak i munnen,stickningar i armen och tungan blir stel och jag sluddrar när jag pratar.Huvudet känns tungt och ett krypande illamående infinner sig ett par timmar senare. Tur att man har atabletter som hjälper mot det eländet. Bivärkningarna är, just det svårigheter att sova!  Sova är alltid svårt under den här tiden, ungefär tre nätter sedan blir det bättre igen och man har en vecka att återhämta sig inför nästa behandling. Detta ska pågå resten av det här året!!!! Där har vi problemet. Jag kan inte gå till jobbet för jag är så infektionkänslig och då går det minsann inte att vara i en barngrupp med 20 barn! Jag saknar dom alla redan och alla mina kollegor också. Jag får inte gå dit och hälsa på heller! Något i mig skriker, vad faan har jag gjort för att förtjäna det här? Månadens dummaste fråga, eller hur? Den här sjukdomen drabbar så många och jag är ju långt ifrån ensam. Vad hjälper det,jag mår ju inte bättre för det. Sluta klaga och tänk FRAMÅT i stället. Nu blir det snart fest i form av ett bröllop och det är så positivt det kan bli.Goda vänner kommer hit från England,och två familjer får träffas. Det finns en bra sak till och det är mitt beslut att ta pojkarna, Linus och Andreas, mina barnbarn på semester nästa år.Håll ut, det blir bättre!!!!!!!!