Förkylningen är borta
Äntligen är den här förkylningen borta. En heeeel vecka med feber och snörvlande för att inte tala om huvudvärken som man fick som bonus. Det är ju inne med bonusar så varför klaga? I går fick vi alla ett smakprov på sommaren! Satt på balkongen och planerade vad jag skall ha för blommor i alla mina krukor och korgar. Den här balkongen har söderläge, tänk sol hela dagen.
Det heter att det " växer så det knakar" men egentligen är det en mycket tyst tilldragelse.Det hörs ingenting man bara ser hur grönt det blir för varje dag som går och alla blommor öppnar sig mot solen med en till synes oändlig glädje. Utanför mitt sovrumsfönster håller fåglarna konsert varje morgon, tidigt. Inte tal om sovmorgon där inte. De små liven låter som om de skulle sprängas av lycka. Det är så vackert och finstämt att man blir glad själv även om det är lite väl tidigt på morgonen. Att stänga fönstret kommer inte på fråga, då kan man ju inte andas! Inte bara det man skulle gå miste om morgonkonserten coh dagen skulle bli fattigare.
Vitsipporna ber om uppmärksamhet där i skogen och i backen. Se på oss, tycks de säga, för vi är inte här så länge! Tänk om man kunde räkna alla Vitsippor! De bara finns och står där tills löven på träden är utslagna. Så försvinner de lika fort som de kom. Jag hittade blå Skogsvioler också. Mitt bland alla Vitsippor sträckte de på sig för att synas. Det var som om de var lite blyga för att de är så blå, himmelsblå där i vimlet av Vitsippor. Jag satt där på en sten och bara stirrade på allt det vackra och kände hur glädjen spred sig genom kroppen.
Det heter att det " växer så det knakar" men egentligen är det en mycket tyst tilldragelse.Det hörs ingenting man bara ser hur grönt det blir för varje dag som går och alla blommor öppnar sig mot solen med en till synes oändlig glädje. Utanför mitt sovrumsfönster håller fåglarna konsert varje morgon, tidigt. Inte tal om sovmorgon där inte. De små liven låter som om de skulle sprängas av lycka. Det är så vackert och finstämt att man blir glad själv även om det är lite väl tidigt på morgonen. Att stänga fönstret kommer inte på fråga, då kan man ju inte andas! Inte bara det man skulle gå miste om morgonkonserten coh dagen skulle bli fattigare.
Vitsipporna ber om uppmärksamhet där i skogen och i backen. Se på oss, tycks de säga, för vi är inte här så länge! Tänk om man kunde räkna alla Vitsippor! De bara finns och står där tills löven på träden är utslagna. Så försvinner de lika fort som de kom. Jag hittade blå Skogsvioler också. Mitt bland alla Vitsippor sträckte de på sig för att synas. Det var som om de var lite blyga för att de är så blå, himmelsblå där i vimlet av Vitsippor. Jag satt där på en sten och bara stirrade på allt det vackra och kände hur glädjen spred sig genom kroppen.
Förkyld...
Hemma med en ordentlig förkylning. Gick till jobbet igår men fick ge mig och åka hem efter lunch. Hade feber och frös på vägen hem och det samma gäller i dag. Nu stannar jag hemma resten av veckan så att jag blir bra på riktigt inte bara halvbra. Det är så lätt att känna sig helt återställd hemma men att vara i barngrupp fungerar inte så bra. Att det ska ta en sådan tid innan man lär sig.
Snörvlar och har ont i huvudet och ja, jag tycker synd om mig själv. Nu ska jag i alla fall göra lite te med honung och efter det ska jag fösöka sovs lite för något annat finns inte. Finns det något som är positivt? Jadå, det är Vår!
Snörvlar och har ont i huvudet och ja, jag tycker synd om mig själv. Nu ska jag i alla fall göra lite te med honung och efter det ska jag fösöka sovs lite för något annat finns inte. Finns det något som är positivt? Jadå, det är Vår!
Glad Påsk
Så där nu är jag klar för avresa till sunny Bankeryd! Det känns lyxigt att få spendera några dagar med Hannah, Niklas och "mina" pojkar. SMHI har lovat fint väder så det här kan bli riktigt bra. Vi ska bl.a åka till Hornborgarsjön och titta på tranorna! Där har jag aldrig varit. Man har ju bara sett det på TV.
Så till något helt annat som gnager i mina tankar och det är Annika Östberg. Äntligen har hon fått komma "hem" till Sverige. Hon har spenderat 28 år i amerikanskt fängelse för medhjälp till dråp och nu har hon väl sonat sitt brott med råge. Nej, tycker en del som brottsoffren i USA. Visst, jag kan förstå deras förtvivlan men inte deras hämdbegär. Inget kommer att göra så att de får tillbaka sin far som mördades när han utövade sitt jobb som polis. Någonstans måste man gå vidare och förlåta speciellt då så lång tid har passerat. Jag har läst mycket om denna kvinnas tragiska liv och personligen hoppas jag att hon nu kan få nåd och bli fri. Hon har varit vad man kallar en mönsterfånge och har djupt ångrat det hon gjort. Risken för att hon återfaller i kriminalitet är obefintlig och hon har betalt ett högt pris genom att sitta i fängelse så länge som hon gjort. Det finns ingen fånge i vårt land som har avtjänat ett så här långt straff ändå gnäller Leif G Persson att hon har särbehandlats. Vad grundar han detta på? Ett livstids fängelsestraff här i Sverige är inte ens 20 år vad jag vet. Då är det väl inte konstigt om UD och deras tjänstemän angagerar sig i frågan om Annika! Journalisten Isaac Dawit har varit och är inspärrad Eritrea i 8 år! Många är vi som har protesterat, skrivet på listor osv för att han ska bli fri. Är han också särbehandlad? Naturligtvis inte. Det är nog ingen som påstår att Annika är oskyldig men frågan är, när har man sonat sitt brott? Det finns många svar på detta men jag tror ändå att man måste förlåta hur svårt det än är. Att fylla sig själv med hat kan bara förstöra det som är djupt mänskligt nämligen förmågan att tro på det goda.
Glad Påsk!
Så till något helt annat som gnager i mina tankar och det är Annika Östberg. Äntligen har hon fått komma "hem" till Sverige. Hon har spenderat 28 år i amerikanskt fängelse för medhjälp till dråp och nu har hon väl sonat sitt brott med råge. Nej, tycker en del som brottsoffren i USA. Visst, jag kan förstå deras förtvivlan men inte deras hämdbegär. Inget kommer att göra så att de får tillbaka sin far som mördades när han utövade sitt jobb som polis. Någonstans måste man gå vidare och förlåta speciellt då så lång tid har passerat. Jag har läst mycket om denna kvinnas tragiska liv och personligen hoppas jag att hon nu kan få nåd och bli fri. Hon har varit vad man kallar en mönsterfånge och har djupt ångrat det hon gjort. Risken för att hon återfaller i kriminalitet är obefintlig och hon har betalt ett högt pris genom att sitta i fängelse så länge som hon gjort. Det finns ingen fånge i vårt land som har avtjänat ett så här långt straff ändå gnäller Leif G Persson att hon har särbehandlats. Vad grundar han detta på? Ett livstids fängelsestraff här i Sverige är inte ens 20 år vad jag vet. Då är det väl inte konstigt om UD och deras tjänstemän angagerar sig i frågan om Annika! Journalisten Isaac Dawit har varit och är inspärrad Eritrea i 8 år! Många är vi som har protesterat, skrivet på listor osv för att han ska bli fri. Är han också särbehandlad? Naturligtvis inte. Det är nog ingen som påstår att Annika är oskyldig men frågan är, när har man sonat sitt brott? Det finns många svar på detta men jag tror ändå att man måste förlåta hur svårt det än är. Att fylla sig själv med hat kan bara förstöra det som är djupt mänskligt nämligen förmågan att tro på det goda.
Glad Påsk!
Det gör ont.
Ja i dag har jag ont i hela kroppen. Fär väl skylla mig själv som var med på ett "medelsvårt" jympapass igår eftermiddag. Här ska ni därute som väljer soffan få något att tänka på och kanske också ett gott skratt.
Gick som sig brukar till Friskis o Svettis på vägen hem. Gissa om jag känner mig suveränt duktig? Medelsvår jympa, ja det klarar man väl, tänkte jag. Lite utmaning så här på vårkanten kan väl aldrig skada! En brokig skara kvinnor ,mestadels yngre gick in i jympasalen. Jag gick in sist med låg profil så att säga. Alla ställde sig i en stor ring och jag gjorde som alla andra. In kommer tejen som är instruktör med ett stort leende. Vältränad, det ser man ju och mycket ung! Milde tid , tänkte jag , vad gör jag här 64 år ung? Ja,ja nu är jag här så det är bara att hänga med... Musiken startar och vi ska springa runt i en ring. Uppvärmning , tänker jag och flåsar runt. Varm blev jag i alla fall snabbt. Sedan börjar det! En massa rörelser som min arma kropp aldrig har varit utsatt för någonsin. Allt detta till musik. Alla de andra ser så gracila och taktkänsliga ut, varför hänger inte jag med? Mina armar och ben spretar åt fel håll och jag liknar mest ett animerat kylskåp som försöker sig på att dansa. Jag försöker se ut som om jag aldrig gjort något annat än jympat och klistrar på ett , hoppas jag trovärdigt leende.
Det hela tar aldrig slut,man håller på i en timme! 45 minuter har passerat och jag börjar tro att nu blir det en ny långtidssjukskrivning för Ingele. Mina ben känns som om man hängt vikter runt anklarna och det där leendet har förvandlats till en grimas. Jag är samtidigt lite full i skratt! Tänker på om någon hade filmat detta elände och lagt ut det på You Tube! Vilken succe det skulle ha blivet!
Soffan har aldrig varit så skön som den var i går kväll och jag kände mig faktiskt ganska nöjd trots allt.
Kroppen klagar lite idag men det kan jag stå ut med. Nu vet jag i alla fall att jag har en farlig massa muskler som jag tidigare inte visste jag hade.
Gick som sig brukar till Friskis o Svettis på vägen hem. Gissa om jag känner mig suveränt duktig? Medelsvår jympa, ja det klarar man väl, tänkte jag. Lite utmaning så här på vårkanten kan väl aldrig skada! En brokig skara kvinnor ,mestadels yngre gick in i jympasalen. Jag gick in sist med låg profil så att säga. Alla ställde sig i en stor ring och jag gjorde som alla andra. In kommer tejen som är instruktör med ett stort leende. Vältränad, det ser man ju och mycket ung! Milde tid , tänkte jag , vad gör jag här 64 år ung? Ja,ja nu är jag här så det är bara att hänga med... Musiken startar och vi ska springa runt i en ring. Uppvärmning , tänker jag och flåsar runt. Varm blev jag i alla fall snabbt. Sedan börjar det! En massa rörelser som min arma kropp aldrig har varit utsatt för någonsin. Allt detta till musik. Alla de andra ser så gracila och taktkänsliga ut, varför hänger inte jag med? Mina armar och ben spretar åt fel håll och jag liknar mest ett animerat kylskåp som försöker sig på att dansa. Jag försöker se ut som om jag aldrig gjort något annat än jympat och klistrar på ett , hoppas jag trovärdigt leende.
Det hela tar aldrig slut,man håller på i en timme! 45 minuter har passerat och jag börjar tro att nu blir det en ny långtidssjukskrivning för Ingele. Mina ben känns som om man hängt vikter runt anklarna och det där leendet har förvandlats till en grimas. Jag är samtidigt lite full i skratt! Tänker på om någon hade filmat detta elände och lagt ut det på You Tube! Vilken succe det skulle ha blivet!
Soffan har aldrig varit så skön som den var i går kväll och jag kände mig faktiskt ganska nöjd trots allt.
Kroppen klagar lite idag men det kan jag stå ut med. Nu vet jag i alla fall att jag har en farlig massa muskler som jag tidigare inte visste jag hade.
