Så där nu är jag klar för avresa till sunny Bankeryd! Det känns lyxigt att få spendera några dagar med Hannah, Niklas och "mina" pojkar. SMHI har lovat fint väder så det här kan bli riktigt bra. Vi ska bl.a åka till Hornborgarsjön och titta på tranorna! Där har jag aldrig varit. Man har ju bara sett det på TV.
Så till något helt annat som gnager i mina tankar och det är Annika Östberg. Äntligen har hon fått komma "hem" till Sverige. Hon har spenderat 28 år i amerikanskt fängelse för medhjälp till dråp och nu har hon väl sonat sitt brott med råge. Nej, tycker en del som brottsoffren i USA. Visst, jag kan förstå deras förtvivlan men inte deras hämdbegär. Inget kommer att göra så att de får tillbaka sin far som mördades när han utövade sitt jobb som polis. Någonstans måste man gå vidare och förlåta speciellt då så lång tid har passerat. Jag har läst mycket om denna kvinnas tragiska liv och personligen hoppas jag att hon nu kan få nåd och bli fri. Hon har varit vad man kallar en mönsterfånge och har djupt ångrat det hon gjort. Risken för att hon återfaller i kriminalitet är obefintlig och hon har betalt ett högt pris genom att sitta i fängelse så länge som hon gjort. Det finns ingen fånge i vårt land som har avtjänat ett så här långt straff ändå gnäller Leif G Persson att hon har särbehandlats. Vad grundar han detta på? Ett livstids fängelsestraff här i Sverige är inte ens 20 år vad jag vet. Då är det väl inte konstigt om UD och deras tjänstemän angagerar sig i frågan om Annika! Journalisten Isaac Dawit har varit och är inspärrad Eritrea i 8 år! Många är vi som har protesterat, skrivet på listor osv  för att han ska bli fri. Är han också särbehandlad? Naturligtvis inte. Det är nog ingen som påstår att Annika är oskyldig men frågan är, när har man sonat sitt brott? Det finns många svar på detta men jag tror ändå att man måste förlåta hur svårt det än är. Att fylla sig själv med hat kan bara förstöra det som är djupt mänskligt nämligen förmågan att tro på det goda.
Glad Påsk!