Veckor, dagar, minuter och sekunder segar sig förbi mot det stora Målet, slutet på min Cellgiftsbehandling. Målet kan jag se nu när det bara är en kvar! En varm lyckokänsla sprider sig i kroppen och konkurerar med alla gifter som flyter runt i mina ådror. Jag mådde skit efter mitt sjukhusbesök häromdagen. Mådde illa och fick de berömda kräkningarna på kvällen. Jag har ju haft tur som sluppit detta men det ska väl bli värre innan det blir bättre som det heter. Faktum är att jag inte brydde mig så mycket. Visst det är obehagligt men nu lever jag på glädje och inte minst en stor dos av tacksamhet för att det här snart är över och jag lever!!! Här ska levas!!! Jag är sprängfylld ända upp till min kala huvudknopp av allt jag vill göra. Det är enkla saker som att vara ute och gå i skogen med Luna i timmar. Fotografera mina vackra omgivningar, umgås med familj och vänner, åka till stan .och sitta på ett cafe och bara njuta. Åka till Göteborg och hälsa på min gamla mamma som jag inte träffat på länge och sedan till Kortedala för att hälsa på alla hundvännerna! Åka till min syster på Orust! Hästarna, katterna, hundarna och skogen! Den här listan skulle kunna bli en mil lång men jag nöjer med med detta så länge. Den 13 februari åker jag till Ryhov för den sista behandlingen...MÅÅÅÅÅLl!!

Stog i duschen i morse och reflekterade över min ärrade kropp. Den är inte vad vi skulle kunna kalla vacker i vanlig mening men den bär mig och den har orkat med den här misshandeln och därför tycker jag numera ganska bra om den. Det ser onekligen lite komiskt ut med ett ynka litet bröst men för att citera Marita, vad är ett bröst i ett evighetasperspektiv. Mitt kala huvud tycker jag faktiskt om! Det har varit mycket praktiskt och jag kan i alla fall inte klaga på dåliga hårdagar! Jag ser nu fram emot, med spänning hur håret ska se ut när det börjar växa igen. Ser lite sliten och trött ut men det ska jag snart, snart ändra på. Våren kommer i år också med Vitsippor, fågelsång, lite värme och framtidshopp. Mitt hjärta slår stadigt och det är så svårt att vänta på allt som kommer snart.

Jag kom iväg med bussen kl. 7.19 trots ett inre motstånd. Anlände till sjukhuset och mina fötter tog mig mekaniskt över det grå, kalla marmorgolvet. Provtagning...igen. Måtte blodvärdena vara bra så att jag slipper åka hem med oförrättat ärende. Jag vill få det här gjort för det är en milstolpe som ska passeras, nummer fyra, bara två kvar!!

Provet blev kodkänt, nu kör vi. Väntan blev lång då en hel del av personalen fortfarande hade ledigt.Efter nästan tre timmar anlände plastkorgen med mina tre påsar. Kriget kunde börja. Så känns det. Det är ett krig jag ska vinna för det är jag som är General och jag står där på krönet och ser hur bataljen växer till ett ursinnigt slag.

"Hallonsaften" droppar så sakteliga och sedan nästa påse och då kommer värken i huvudet och näsan känns som om jag gått tolv ronder i en boxningsmatch. Det går över efter en stund och jag känner mig bara liten och skakig. Även Generaler kan vara små, titta på Napoleon! Påse nummer tre går ganska fort och sedan är det över! Mina ben är som gummiben och jag stapplar ut till...bussen. Det är färdigt för den här gången, jag vann, igen. Zlatan, släng dig i väggen, jag är bäst...på det här!

Är inte så stursk när jag kommer hem. svetten och huvudvärken kommer tillbaka och jag intar horisentalläge. Hannah har lilla Luna så det är bara till att sova...

När jag vaknar läser jag på vad det står i min Onkolog-mapp. Det blir värre allt eftersom behandlingarna fortskrider. Jo, jag känner det. Kriget trappas upp. Jag funderar över faktumet att det är två behandlingar kvar. Tänk om jag inte orkar. En mörk rädsla kryper in i mig.

Luna är hemma igen och jag tar ut henne innan jag lägger mig igen. Jag somnar och vaknar svettig och kall. Det här går inte så jag kliver upp och nu sitter jag här och hamrar på mitt tangentbord. Jag slåss mot alla negativa tankar som dyker upp i tystnaden här i mitt lilla kök. Jag kan vara modig men inte jämt. Det här är mitt helvete och jag ska igenom det till varje pris.Tänk om man kunde sova i tio dagar genom den tid då det är som värst. Nu måste jag ta tabletter för jag mår för jävligt. De hjälper i alla fall och sedan tar jag min mjuka hund och läggger mig igen. Det är en ny dag i morgon...