Nej, jag har inte haft lust att skriva. Dagarna glider samman och tröttheten sitter mer i huvudet än i kroppen. Julen kom och gick med nära och kära i ett virrvarr av mat, julklappar och mer mat! Jag var tacksam för att jag mådde bra och kunde vara med! Hayley, Jocke,Hannah, Niclas, Linus och Andreas, vilken lycka det är att ha er i mitt liv!

2012, ja vad säger man om detta år som bjöd på så mycket glädje,drömmar och sedan Cancer. Jag försöker hitta en förklaring, ett desperat sökande som leder mig in i en labyrint av existensiella frågor som det inte finns några enkla svar på. Jag vet bara att jag ska igenom den här sega, långa perioden av behandlingar. Det är ett fasligt springande till vårdcentralen för provtagningar och omläggning av min Picc-Line,och sedan till Ryhov. Emmellanåt tycker jag jävligt synd om mig! Jag har inte tid med den här skiten och tårarna bränner som nässlor under ögonlocken. Får man tycka synd om sig själv? Är det inte att vältra sig i självömkan? Skit samma, nu är det snart 2013 och ett helt nytt år startar och jag ska bli frisk igen och dåååå...

Behandling nummer 4 blev inte av. Mina blodvärden var alldeles för låga. Kände mig helt platt när jag åkte hem från sjukhuset. Solen tittade fram men jag fann ingen glädje ens i det. Jag stirrade på mig i spegeln i badrummet, en skallig dam i mogen ålder, lite rynkig med rödkantade ögon och tunna bryn! Blev full i skratt åt bilden i spegeln och sade till mig, du fixar det här precis på samma sätt som du fixat allt annat, eller hur? Jag ska till Ryhov den 2 januari och då är det tänkt att behandling nummer 4 ska äga rum. Ha, efter det har jag bara två kvar! Sköna tanke, jag kan se slutet på det här och sedan kommer det en vår igen...Vitsippor, Blåsippor, små musöron till löv på alla Björkar, hundratals fåglar som sjunger, promenader i skogen och mitt hår kommer att växa ut igen. Undrar hur det kommer att se ut? Tjockt, tunt, ljust eller mörkt. Lite spännande faktiskt!

GOTT NYTT FRISKT ÅR!!!!!!!

 

Jag ville verkligen inte gå upp och ge mig iväg till Sjukhuset. Jag gick sakta till bussen och fötterna kändes som om jag hade betongklumpar under skorna. Det var kallt också,17 grader och man vaknade i alla fall. Bussen gnetade upp för backarna och frusna människor klev tacksamt på. Där satt jag och tittade ut över ett vitt landskap,en värld inlindad i snöns tystnad. Solen tittade fram över Jönköping och snön gnistrade som tusentals diamanter. Tänk om man kunde böja sig ner och plocka en och stoppa den i fickan! Över Vättern låg dimman som en vit rök och där dansade vinterns Älvor redo att bädda ner sjön i ett täcke av is. Det var så vackert , Jag önskade att bussen kunde stanna så jag fick njuta av naturens skådespel men det går inte.

Inne på Ryhov kom jag tillbaka till verkligheten.Bilden av Vättern hade jag kvar inne i huvudet och en glädje spred sig i kroppen, ungefär som varm choklad. Behandlingen tar två timmar och varje gång undrar ja hur det ser ut inne i ådrorna när allt det här som finns i tre påsar ska in i kroppen. Jag föreställer mig att det blir fullt krig där inne med olika celler som kämpar mot varandra och de goda vinner. Fick en otäck huvudvärk som varade några minuter. Efteråt känner jag mig lite krasslig helt enkelt. Stapplar ut på stela ben och på bussen igen. Solen har gömt sig bakom molnen som får en kant av silver och Vättern ligger tyst och vit. Älvorna är borta och jag undrar om det var en dröm.

Överallt dessa träd med grenar klädda i en vita dräkter. De sträcker sina grenar uppåt och de viskar till varandra och drömmer om en ny Vår. Jag vet hur det känns för jag längtar också, till Våren då det här är över och jag får vara som vanligt igen. Det är en svindlande tanke som bär mig förbi alla viskande träd som blir mina vänner. Vi delar samma dröm.

Oj så fort jag kom hem, fick skynda mig av bussen. Så här blir det när man sitter och drömmer tillsammans med alla träd. Nu ska jag hem och vila med min bästa vän Luna...