För en stund sedan fick jag se en märklig syn utanför mitt fönster i vardagsrummet. En katt promenerade över parkeringsplatsen och plötsligt kom den tillbaka med en skata i munnen. Det var en ganska stor skata men katten bar den i munnen. Fyra andra skator förde ett himla liv och började följa efter katten som nu pinnade på ordentligt för att komma undan. Skatorna flög riktigt nära katten och det såg ut som om de ville förhindra den från att bära bort deras " kompis". Tyvärr försvann allihop runt hörnet så jag kunde inte se upplösningen på detta drama. Jag kunde inte annat än tycka synd om den stackars skatan som fick sätta livet till.

Undersökningen gick bra och det var skönt att Hayley var med. Jag var väldigt rädd men som vanligt fick jag hjälp och stöd. Det är en mycket obehaglig undersökning som tar ganska lång tid att göra men nu är det över. Min tarm är normal och såg fin ut och det betyder att nu är den här långa perioden av sjukdom över. Jag kan knappt tro att det är sant. Det har varit riktigt kul att ringa mina anhöriga med sådana goda nyheter. I morgon går jag till jobbet och det är sista dagen på halvtid. På måndag går jag upp på heltid igen och då blir allt som vanligt igen.
Jag pratade med min bror nu i kväll och fick ta del av sorgliga nyheter. Marita Hanson, kollega och vän, avled förra helgen efter en lång tids kamp mot cancer. Jag träffade henne på sjukhuset efter min operation då hon också var på samma avdelning. Vi satt där med våra droppstänger och skojade om vår situation. Nu är hon borta och jag lever vidare och min tacksamhet är stor.Jag känner mer än någonsin hur viktigt det är att ta  vara på livet och att leva i nuet för om morgondagen vet vi inget.
Tack till alla som har hjälpt mig igenom den svåra tiden! Nu tar jag nya tag och lägger det här till handlingarna. Jag är inte längre en cancerpatient, jag är FRISK!

Idag är jag inte på jobbet. Är hemma för att göra förberedelser inför undersökningen i morgon. Det är en obehaglig undersökning så jag lämnar detaljerna därhän. Jag är nu ordentligt hungrig men får inte äta så mycket som en smula. Jag får dricka vad man kallar , klara drycker och det blir man inte mätt av.
I morgon får jag reda på om jag nu är befriad från cancer och lite nervös är jag det går inte att komma ifrån det. Jag antar att jag är det men vågar inte ropa hej förrän jag får höra orden från en läkare. Håll tummarna för mig i morgon alla ni där ute!
Tack på förhand!
Det börjar skymma där ute och jag börjar få huvudvärk. Snart är det dags för dos nummer två av äcklig medicin som effektivt rensar magen! Tänk positivt, i morgon är det över och jag får äta igen. Nu ska jag försöka läsa en stund och fösöka skingra alla mina oroliga tankar.

Oj vad vackert det var när jag åkte till jobbet i morse. Tänk om snön fick ligga kvar! Men nej inte den här gången heller.
I dag var det som bekant Salmes sista dag på jobbet. Det kändes konstigt lite vemodigt ,och det blev en dag full av minnen och firande. Jag hade velat säga något i personalrummet när vi fikade men då hade jag bölat så jag lät bli.Salme och jag kommer att ha kontakt alltid för vi står varandra nära. Vi har inte bara varit kollegor utan också goda vänner. Det kommer att bli tomt utanhenne då vi har jobbat så himla bra tillsammans.Vi tror på samma pedagogiska inriktning och vi har haft så mycket roligt tillsammans med vår barngrupp. Vilka härliga minnen vi har och det kan man leva på länge! Nu är det bara att kavla upp ärmarna och ta nya tag. Mona, nu är det upp till oss och förhoppningsvis, en ny kollega. Fram till dess har vi Suheila som vi också känner väl och hon känner våra barn så det ska nog bli bra det här.
I morgon åker jag till Hayley och Jocke för vi ska formatera om min dator bland annat.

Vardagen är här och att arbeta igen känns bara bättre och bättre. Min glädje över att vara med igen i ett sammanhang och må bra igen är så stor att det är svårt att uttrycka med några få ord. Varje dag innebär något nytt och mötet med barnen i förskolan förgyller tillvaron. Nu har jag en vecka kvar att jobba halvtid och sedan återgår allt till det vanliga. Att jobba fyra timmar om dagen är lite frustrerande, man hinner inte så mycket innan det är dags att gå hem igen.
På fredag är det Salmes sista dag innan hon går i pension. Hon har jobbat så många år och varit en fantastisk kollega och vän. Vi har jobbat många år tillsamans och det blir tomt. Kvar finns en rikedom av härliga minnen som inte går i pension!
Efter jobbet i dag åkte jag ner till stan för att träffa Hannah. Vad det var roligt att sitta ner, på "Sun Wall" och äta en sen lunch och prata lite.Hon ,Niclas och barnen flyttar in i sitt lilla hus nästa vecka Så nu har de mycket jobb framför sig. Deras resa till Branäs med skidåkning var en given succe, speciellt för pojkarna som snabbt lärde sig att åka i backarna. Önskar att man hade varit där!
I morgon är jag tidig, börjar kl. 6.15. Det ska bli kul att ta emot de tidiga barnen och träffa deras föräldrar igen. Måste komma i säng i vettig tid! Ingen läsning fram till midnatt alltså!

Första dagen på jobbet i går. Det var riktigt roligt att träffa barnen igen och vilket mottagande jag fick! Ingele är här , ropade några barn som var i hallen. Massor av härliga små kramar och oj vad jag kände mig välkommen! Jag var där mina fyra timmar som bara försvann och sedan var det bara att ge sig av hem. På kvällen kände jag mig helt plöftsligt helt slut, satt i soffan och höll på att somna. Vad var klockan? Den var 20.15 när jag gav upp och kröp ner i min sköna säng. Sov som en stock fram till kl. 5.00 i morse! Jag var nog lite trött.
I dag kändes det som om jag aldrig varit borta. Tänk vad fort det gå ratt komma in i sitt arbete trots den långa frånvaron.
Nu ska jag fixa lite att äta för snart är det dags för TV. Man ska naturligtvis titta på presidentinvigningen. Vara med på festen helt enkelt. Det är ju historia som skrivs, den förste svarta mannen som blir president. Bara det är skäl nog för att bänka sig framför Tv-rutan i kväll. Måtte han bli en bra president som kan ta bra beslut och föra en dialog i stället för att starta krig.

Så vackert det var när solen visade sig  utom när den med sitt uppfodrande ljus tittade in i mitt vardagsrum. Dammet syntes mycket tydligt och jag vet att jag borde städa. Får bara inte till det, så enkelt är det. Jag tror det beror lite på att nu ska jag börja jobba på måndag och nu är det början på något nytt. Det känns som jag måste lata mig ordentligt över helgen. Sådär nu känns det bättre, jag kan städa i veckan som kommer då jag bara jobbar fyra timmar om dagen så här till att börja med.
Nu är det molnigt igen och dammet syns inte,tack för det.

Pratade med Hayley på MSN och vi bestämde att träffas i stan. Gick till "Sun Wall",för omväxlings skull, och åt lunch.Det är ett trevligt ställe med bra pris på en lunch. Vi satt där och pratade om ditten och datten, bl.a om Andreas som nu har börjat ställa existensiella frågor till stackars Hannah. Han frågade bland annat om det gör ont när man dör. Han var också jätte ledsen över en dröm han haft som handlade om att Hannah dog. Svårt ämne det här. Hayley och jag gick och letade efter lämplig litteratur om detta ämne men det var verkligen tunt och fantasilöst. Det får bli Bröderna Lejonhjärta den bästa bok som finns om detta svåra ämne. Astrid Lindgren kunde som få närma sig det allra svåraste att ge barn tröst i den svåraste frågan vi männniskor ställer,vad händer när vi dör? Jo Andreas vi möts i Nangijala! Jag ser fram emot att läsa den för bägge "mina" pojkar. Har boken här hemma så det är bara att packa ner den i väskan när jag ska sova över hemma hos dem om en vecka eller så." I Nangijala får man vara med om äventyr från morgon till kväll och om nätterna också. För det är i Nangijala som alla sagor händer".

Ner med alla tomtar i lådan. Nu får de vila ett helt år tills nästa gång. Lika roligt som det är att Julpynta lika roligt är det att bli av med alltihop. Det värsta är gardinerna! Jag skall byta alla och förmodligen trassla in mig som vanligt.Gardinerna som ska upp måste strykas och sedan ska det klättras på stolar för att få upp dem. Tala om träningspass! Jag blir trött av blotta tanken. Får peppa mig själv, kom igen nu,bara 6 gardiner kvar! Upp på stolen, bra och ner igen! Nu är det bara 4 kvar! Heja på , flytta stolen till nästa rum! Upp igen, det här går ju hur bra som helst. Kommer säkert att ha träningsvärk i morgon  coh nu är det bara 2 kvar!Heja på, sista rycket här nu! Upp på stolen och det är klart, färdigt och fint. Man kan tro vid första anblicken att Julen aldrig hände. Har det inte blivet lite ljusare där ute? Drömma kan man ju få göra för där bakom de tjocka envisa molnen finns Solen.

Plötsligt bara, i går,märkte jag att ögonen inte rann så ofta som vanligt! En befrielse är bara förnamnet. Nu kan jag börja läsa igen utan att ögonen svider. Jag kröp ner i sängen med en bok och läste i ett par timmar. Helt underbart för det var första gången på mycket länge.Tröttheten kom smygande runt midnatt och det var dags att sova.
Ögonen är bra i dag också. Fick torka lite i morse men nu är det bra. Vilken lycka! Här ska det läsas, hela dagen i soffan under mysfilten. Jag fick en fin bok av Marita när hon var här. Den heter "Eftervärme " och är skriven av Tomas Sjödin. Man känner verkligen en värme som sakta sprider sig i kroppen och i själen.Frågan, vad skall jag göra av mitt liv vänder han till, vad vill livet göra med mig? Så har jag aldrig tänkt men det gör jag nu och på något vis förändrar det alla mina tankar rörande livet. Plötsligt får allt en mening, både det som är bra och det som är mindre bra. Livet vill göra något med mig och det kräver en närvaro och att man vågar lyssna. Vi lever i  ett ständigt brus av ljud och jag kan längta till tystnaden, den tystnad som jag en gång upplevde i Norra Wales. Allt man hörde var ljudet av den ständiga vinden och naturligtvis alla Får!
Jag har bestämt mig för att åka dit till sommaren och det ser jag fram emot.
Nu ska jag läsa vidare och få ännu mer att fundera över.

Det var så vackert i morse med all snö och nu töar det bort. Det är riktigt tråkigt att klimatet har förändrats här i Göteborg. Förr fick vi ordentliga vintrar men nu är det nog slut med det, tyvärr.
I går var jag på jobbet på studiedag. Vi satt och gick igenom alla barnen och det var viktigt eftersom jag inte har träffat barnen på sex månader. Nu tycker jag att tiden har fluget förbi och det är dags att börja jobba igen den 19 januari. Börjar på halvtid för att skola in sig! Det handlar också om att ta det lite lugnt så här i början. Två veckor på halvtid och sedan heltid igen. Jag ser fram emot att få vara med igen även om man just nu känner att det kommer att bli lite konstigt i början. Jag har ju varit borta så länge. Tror ändå att efter några dagar så är allt som vanligt igen. Salme är där en vecka till efter jag har börjat och det är lite tråkigt. Hon går i pension och så är det. Jag kommer att sakna henne på jobbet för vi har verkligen haft mycket roligt under våra många år tillsammans. Hur som helst så är det henne väl unnat att få "långledigt" och förfoga över sin tid som hon vill.
I dag har jag sorterat alla papper från 2008 och slängt en massa. Har också ringt en farlig massa samtal.så här inför jobbstarten. Känns riktigt bra att ha full koll på allt.
Pratade med Hannah och nu har pojkarna börjat i sin nya skola. Det lät som allt var bra och det är jag glad för.
Nu har snön försvunnet från taken och på marken är det bara slask.

Fruktansvärda bilder i tidningar och på TV nyheter om lidandet på Gazaremsan. Barnen skadas både fysiskt och psykiskt, många får sätta livet till i detta meningslösa krig, vedergällningens och fanatikernas outsägliga våld på en civilbefolkning. Det gör att man får en klump i magen och man kan ju inget göra för att hjälpa de stackars barnen och deras föräldrar. Man sitter här i sin soffa i värmen och är en åskådare. Måtte det bli en vapenvila nu så att parterna kan börja kommunisera med varandra i stället för att bomba allt sönder och samman.Vikten av dialog mellan människor ter sig allt viktigare och i det här fallet är det verkligen hög tid att det tar sin början nu, i dag! Jag orkar snart inte se eller läsa om detta krig för man känner en tom maktlöshet samtidigt som en ilska fins där också. En ilska över att ett  fanatiker, på båda sidor, kan få ha en sådan makt över i flerfallet oskyldiga människor. De håller sina medborgare som gisslan på många sätt och just detta är så fruktansvärt cyniskt. När ska vi människor lära oss att våld inte löser konflikter?
Nu ska jag gå ut i det vackra men kalla vädret och skaka av mig alla dåliga nyheter. Det finns trots allt det som är vackert också i den här världen.

Det känns helt magiskt med ett nytt år. Allting ligger framför oss, allt det som viinte vet och inte kan förutspå. Solen skiner och det är kallt. Jag vill så gärna gå ut men mina ögon rinner så förfärligt i kylan och jag ser inte så bra. Det är lite jobbigt men det kommer att gå över om ett tag, man får stå ut helt enkelt.
Här kommer nyheter i världsklass! Mina plantor har fått fnatt! Jätte vacker Amaryllis som blommar med två stänglar. en Orkide full med utsökta vita blommor och inte nog med det, min Novenberkaktus är full av rosa knoppar. Glädjen är total! Så vackert och laddat med symbolik, styrka,glädje, positivtoch inte minst skönhet.
Gick upp sent....igen och nu måste jag få i mig något att äta. Har spenderat mycket tid på att läsa olika tidningar både i pappersform och på nätet. Kan inte påstå att det var uppbyggande, hemska bilder på lidandet i Palestina. Alla skräckslagna barn, dessutom skadade. Orden räcker inte till riktigt för att försöka förstå vad som pågår. Det måste bli fred i hela Mellanöstern och vem ska ta sig an detta enorma problem? USA håller Israel bakom ryggen och där ligger ett stor del av problematiken. Ska Obama lyckas lösa detta på något sätt? Gör han det skriver han direkt in sig i historieböckerna. En man kan naturligtvis inte fixa detta ensam. Det behövs modiga ledare från snart sagt hela världen som vågar stå upp och säga att nu räcker det... efter 60 år av konflikt.Martti Ahtisaari är en given ledare med tillräcklgt tålamod och en vilja som kan förflytta berg. Hämnd löser ingenting, det spär bara på lidandet och hämndens efternamn är hatet som i sin tur bara växer och växer i alla bombernas spår. Måtte det snart ta slut!