Så anlände det ,äntligen ,ett vitt kuvert innehållande en tid för återbesök. Fredagen den 12 oktober kl. 10.30. Hannah och jag satte oss på bussen och skumpade iväg till Ryhov. Jag kände mig helt euforisk, var helt säker på att inget mer behövdes, ja kanske piller. Hannah sade inte så mycket. När vi gick in genom Huvudentren skojade vi om att allt var bra.

Hjärtat dunkade när vi blev inkallade och vi satte oss på vars en stol i andäktig tystnad. Så kom den, "domen". Först vankas det cellgifter, efter det strålning och som kronan på verket, tabletter i fem år... Allt mitt ihopsparade hopp krossades som pepparkorn i en mortel av marmor. Jag bet ihop så det gjorde ont i käkarna samtidigt som orden från läkaren gick in i ena örat och fort ut genom det andra. Hannah lyssnade och frågade.Peruk, kan det vara något för håret kommer du att mista? Neej, jag ska ingen peruk ha! Det finns fina mössor och jag kommer att visa mitt kala huvud. It is  a statement... Vi fick en rundtur på avdelningen där jag ska få mina behandlingar och där satt och låg människor uppkopplade till dropp. Cytostatika.

Hannah och jag tog en fika i cafeet. Vad skulle vi prata om? Jo då, det ordnar sig det här också.Mina funderingar var överallt. Jag skulle vilja ha ett enskillt samtal med Gud och fråga om ett och annat. I så fall skulle jag nog våga höja rösten och fråga om det där med rättvisa och nåd...kanske t o m om kärlek.

Då var det klart ,behandling nummer ett den 26 oktober kl 8.15. Vad är det för en tid då?

Nu skull här hända allt innan det var dags, långpromenader med Luna,nya gardiner i mitt sovrum, städa, åka till Göteborg för att häla på mamma, tova med Josefina, umgås med familjen, hämta en bröstprotes och sedan till Ryhov för att sätta in en Picc-Line (Googla på detta om ni vill veta mer) Trött, nej då,bara full av adrenalin!

Dagen för behandling anlände fortare än kvickt och jag steg upp i mörkret kl.06.00! Luna såg ut som ett svart frågetecken när jag klev upp och klädde på mig. Hon hängde med ut iklädd reflexväst precis som matte, gjorde ifrån sig och följde glatt med hem. Bussen gick strax efer kl.07.00, det var kallt med en klar himmel. Bussen puttrade på uppför slingrande backar och sedan bar det av nerför. Då ser jag Vättern och ett upplyst Jönköping och över det är himlen svagt Orange. Det var så vackert och inombords log jag och tänkte att det blir en bra dag i alla fall.

Jag överlevde behandlingen! Tre påsar äckelpäckel droppade så sakta in i mitt blodomlopp. En påse var fylld med något som såg ut  som Hallonsaft! Jag fick reda på vad det var gjort av. Alger som man hittat i Medelhavet! Visst är det fantastiskt att våra läkemedel kommer från växtriket. Moder Jord skänker allt detta till oss och vad gör vi? Vi jobbar på för att förstöra så mycket vi hinner med. Det är absurt.

Senare på eftermiddagen kom Hannah hem till mig. Det var dags för den högtidliga borttagningen av mitt hår. Det kändes lite som en ritual. Först klippte hon och sedan använde vi Lunas trimmer för att raka av resten! Det var lite komiskt det hela. Vad konstigt det blev och lite kyligt, för att inte tala om när man såg sig själv i spegeln! Hjälp, är det jag? Man vänjer sig. Det viktigaste med detta var att jag bestämde när håret skulle bort. Jag kunde inte tänka mig det där med tussar av hår som ramlar ut lite då och då. Det var också en symbolisk handlig för mig och Hannah, mor och dotter, två kvinnor som hjälper varandra.

Nu tar en lång, påfrestande resa sin början och jag förklarar härmed krig... emot min fiende Cancer. Jag kommer att vinna slaget utan hjälp från FN-styrkor.

.

Nu har min Blogg legat därute i Cyberrymden och samlat stjärndamm inbillar jag mig. Det känns roligt att ta upp bekantskapen igen, speciellt nu när så mycket har hänt under en relativt kort period. Att lämna Göteborg den 2 Juni och flytta till Bankeryd var en stor händelse. I ett år hade jag väntat på lägenhet och så plötsligt när jag hade nästan börjat ge upp då blev det verklighet. När jag nu tittar i backspegeln står det klart att det var meningen det här.

Hannah, Niclas och pojkarna åkte iväg på semester den 24 juli och jag och Luna flyttade in i deras hus. Nu var det jag Luna, Enya, Tuffsen och Simba i två veckor. Lite lyxigt med ett helt hus, synd bara att vädret var så tråkigt.Jag delade min vardag med alla djur, läste och gick långa promenader med hundarna.

Hade fått en kallelse till Mammografi den 7 augusti kl.11.20. Lämnade mina fyrbenta vänner, satte mig på bussen som tog mig till Länssjukhuset Ryhov. Udrsökningen var precis som vanligt...

Det blev en undersökning till den 21 augusti. Hannah (min dotter) följde med och jag trodde det behövdes lite nya bilder och sedan kunde jag gå hem... Jag fick gå in igen, denna gången var det Ultraljud och någonstans djupt inne i mig började ett frö av oro att spira. Ett vävnadsprov togs och beskedet om en Tumör kom som ett hammarslag. Jag minns att jag skrek ,rakt ut, jag orkar inte en gång till!!! Tårar, inre kaos och Hannas skyddande famn. Sakta, sakta skönk det in att ja nu var det dags för lite Camcer igen. Tredja gången. Vad är det här? Det är inte rättvist? Varför jag? Vad har jag gjort för ont? Det finns inga svar på någon av ovastående frågor. Livet är som ett lotteri, ibland vinner du och väldgt ofta drar du en nitlott. Livet gick i alla fall vidare och jag gick in i migsjälv för att förrbereda mig på det som skulle komma.

Operationnen ägde rum på Ryhov SJ. den6 september kl. 8.30. Jag åkte dit med bussen, nr 26 som går direkt till sjukhuset. Jag minns att det var en vacker morgon och solen steg över Vättern.Dagen efter fick jag åka hem. Hannah och Niclas kom och hämtade mig.tidigt på eftermiddagen. Jag vill gå till IKEA sade jag. Behöver en ny bäddmadrass. Bägge två höjde på ögonbynen men jag tyckte detta var en storartad ide` då man kör förbi IKEA på vägen hem.Egentligen var det mitt sätt att tala om för hela världen att här är det jag som bestämmer även om jag precis har förlorat en "tutte"

Nu börjar den långa väntan på besked. Jag väntar och väntar och ibland känns det hopplöst och andra dagar helt  ok. Jag går långa promenader ner till Domsand, en strand vid Vättern. Luna är med mig var jag än går och relationen till henne fördjupas på ett förunderligt sätt. Hon vet att något är galet och det är skönt att sjunka in i hennes kloka ögon. Hon finns där ,nära, både dag och natt. Ett lugn infinner sig när jag drar fingrarna genom hennes mjuka päls. Det finns dagar då mörka tankar kommer flygande som grå kråkor på en tillika grå himmel.

Kommer jag att klara det här? Tänk om jag ska gå igenom en cellgiftsbehandling igen, en gång till? Hela mitt inre protesterar och allt skaver. Tack och lov för böcker, familj och vänner som outröttligt stöder, lyssnar och har tålamod. Jag inser så småningom att jag är en Cancerpatient.

Det här är förstadiet till det som komma skall men det tar jag en annan gång för det här inlägget riskerar att bli en bok annars.