I dag skulle min semester börjat om allt var normalt, vanligt, enligt traditionen. Nu är det inte så pga att jag måste gå igenom en "cellgiftsbehandling" i 6 månader. Jag tror att jag har vant mig vid tanken men det känns på något sätt inte verkligt. Jag har bara fått en behanling som ställde till med kaos i kroppen. Nej, allt hår hamnar inte på kudden och nej jag mår inte illa 24 timmar av dygnet. Det är i stället ett smygande obehag i form av, sömnsvårigheter, domningar i händer och tungan blir underlig så att jag ibland sluddrar. Överläppen känns stel och det gör så att man ser ut som om man snusar!! Kaffet smakar illa helt plötsligt och det är obehagligt att ta i kalla saker. Det är en lång lista av biverkningar och jag funderar på vad det är för en "cocktail" som så sakta, via drop i armen, går in i en inte ont anande kropp. De vita blodkropparna blev för få så förra veckans behandling kunde inte utföras. Det blir nya blodprover i morgon, tisdag och så får jag vänta på ett eventuellt telefonsamtal. Behandlingar, onsdag och torsdag om proverna ser bra ut!
Klaga, deppa ihop, skrika, nej då! Det här ska gå bra. Det gäller att se framåt och hitta saker att glädja sig åt. Det finns hur mycket som helst just nu. Min yngsta dotter gifter sig i Augusti och det blir fest! Det är en hel del som skall organiseras och det är hur kul som helst. Sen finns det jag kallar för "småglädjor". De finns överallt, varje dag om man bara ger sig tid att upptäcka dom. Blommor som växer i spårvagnsspåret, fåglar som sjunger, jordgubbar, en härlig dusch, en bra film, böcker ,musik, ja listan av "småglädjor" kan göras lång. Det är faktiskt beroendeframkallande att hitta nya  vaje dag. Försök  så får ni se!!!
Återkommer lite senare