Akuten på Östra Sj. en måndagkväll. Jag tänkte, måste jag? Det var inget att göra bara ligga där på bårvagnen och vänta. Hade en hopvikt filt under huvudet och den böjade kännas  hårdare och hårdare allteftersom tiden gick. På väggen vid min högra sida hänggde en anslagstavla med personalens olika schema. Det stog morgonoch ett namn, dag och ett namn, kväll och ett namn samt natt och ett namn. Jag noterade att även här fanns begreppet bakjour! Det hade suddats mycket bredvid bakjour. Tittar ner på mina fötter som sticker ut. Tillhör de mig, jag vickar lite på dom och det ser ut som de vinkar.Det kommer mer och mer folk inrullandes tillsammans med anhöriga som alla har samma lite flackande blick. Oron kan man nästan ta på . En sköterska med rakt axellångt hår går förbi med armarna i kors tätt mot bröstet,hon fryser nog tänker jag. Bara några steg efter henne går en elev, han följer efter henne vart hon går men de pratar inte. Det ser komiskt ut på något sätt, för de går förbi mig flera gånger och jag undrar vart de är på väg. Direkt framför mig finns två fönster , ett fyrkantigt och ett som är avlångt. På det stora fönstret sitter ett barns teckning uppsatt med vit tejp. Den är ritad med en grön fiberpenna och föreställer en gubbe och bredvid honom något som kanske är ett träd. Jag tror det är en liten kille som ritat den och sedan undrar jag hur den kom hit och hamnade på just det här fönstret.Jag tror man blir lite knäpp av att ligga här. Man bara är och kan inte påverka situationen. I det lilla fönstret hänger en ensam vit stjärna med en lysdiod i mitten. Jag inbillar mig att den blinkar till mig och jag blinkar tillbaka. Den lilla stjärnan får bli en tröstens symbol i det allmer kaotiska tillståndet här på akuten. Britsen börjar att kännas allt hårdare och klockan har just passerat 21.00. Så kommer en sköterska och rullar in mig på ett rum. Hoppet stiger. Snart kanske jag blir klar och får komma till en avd. Man ska alltid köra in patienten med fötterna först, säger sköterskan till sin elev. Jag funderar på detta ett tag. En timme senare blir det full aktivitet runt mig. Hej och hå, upp med ett dropp och sedan den sedvanliga provtagningen, blod skall de ha , flera rör! Allt detta görs numera genom min inopererade "port". De får sedan för sig att stygnen skall bort och jag tycker att det räcker nu men nej , jag rullas in, fötterna först, på vad som ser ut som ett opreationsrum! Hjälp, nu är det allvar. Stygnen tas bort och faktum är att det var inte så farligt, det är bara min fantasi som ibland skenar iväg. Efter detta rullas jag upp till Avd KAVA. Låter lite konstigt men det betyder Kirurgisk Akut Avdelning. Jag åker in på ett rum och hamnar bakom ett rosa draperi. Om det finns plats i morgon så kan du hamna på Onkolog Avd för det är ju där du egentligen ska vara,säger en nattsköterska. Hon kollar droppet, tar blodtryck och ställer en massa frågor om vad som har hänt. ÄNTLIGEN får jag sova.
Jag vaknar och anar en gryning. Det ligger en mycket gammal och skör tant i sängen bredvid mig. Hon rosslar och ropar på mamma. Det känns så sorgligt. Mittemot ligger det två gamla" herrar "som personalen säger. Tro det eller ej men de har, just det , blå draperier! Jag blir lite full i skratt trots allt. En ny påse dropp har jag fått under natten och påsen ser riktigt trind ut. Vad gör man nu då? Jo, nu skall jag räkna hur många gardinkrokar det finns på mitt draperi. Efter några försök kommer jag fram till att det är 28 stycken varav två sitter ihop och det ser ut som de omfamnar varandra. Jag vill inte äta . Jag får helt enkelt inte ner något. Jag får dricka i stället, energidryck, nyponsoppa, saft choklad osv.
Nu hittade jag något kul på väggen bredvid min säng! Det är en skada i målningen som ser ut som en tecknad anka med en lite kropp och stort huvud tillika stor näbb. Den är riktigt söt där den står och tittar rakt upp på ett litet moln! Nej, jag har inte blivit galen, det är bara så rolgt att kunna hitta något meningsfullt ur ingenting. Tänk om man had efått lov att fäglägga den lilla ankan, en röd dräkt med en liten grön ficka, gul näbb och ett vitt huvud och oranga små ben!
Ligger och tittar på droppåsen och nu vet jag att det går en droppe varje sekund. Jag funderar på hur många tusen droppar det går in imig för att jag ska bli bra igen. Tack alla små droppar för ni skänker liv! Allt som allt får lag tre påsar  med en liter i varje. Känner mig som en Wettex-trasa som ligger där och vattnet bara försvinner in i trasan som sväller av allt vatten. Har jag också svällt upp? Nej, tack och lov, min kropp har bara tacksamt tagit emot vattnet och nu en dag senare får jag åka hem. Hannah och pojkar kommer hit och vi ger oss iväg hem. Nu är jag på gång igen och nu måste jag ta hand om mig själv. Tack alla som hjälper mig igenom denna underliga tid.