Min mamma var hemma hos mig i dag, 89 år gammal men full av liv och hon pratar minnen, både när hon själv var ung och när vi, Peter och jag var barn. Jag inser, inte för första gången hur viktigt det är med minnen. Vi tittar i album ,berättar och skrattar och det är helt fantastiskt alla minnnen som kommer tillbaka med otrolig kraft. Hela eftermiddagen går åt att titta på foton och man undrar vad tog tiden vägen?. Jag tittar på en liten Ingele, 4 år med sidenklänning och en basker på huvudet! Mamma berättar att jag alltid hade en basker precis som min pappa. På något vis känner jag en stolthet, redan då gick man sin egen väg! Mamma letar vidare bland alla foton och hittar bilder som jag har lite svårt för. Det är vackra bilder på mig 25 år gammal mitt i min korta tid som fotomodell. Nu kan jag se bilderna på ett lite annorlunda sätt även om det fortfarande är svårt. Det är nu så längesedan och jag kan titta på bilderna med lite distans. Faktum kvarstår att fotona är oerhört vackra och det är svårt att koppla ihop dem med mig. Jag menar, här är jag 64 år gammal full med solrynkor och annat och så tittar jag på denna unga ,vackra kvinna som är jag! Det är svårt att fatta att det faktiskt är bilder på mig. Varför tycker jag det är så jobbigt med de här bilderna? Jag vet inte riktigt , men jag antar det är för att det är så ovanligt. Jag menar , hur många av oss blir celebra modeller? Tänkte väl det, inte så många. Med facit i hand önskar jag att jag hade haft en klok agent! Jag hade varit rik nu! Härlig tanke som får mig att skratta gott! Mamma och jag hade i alla fall en härlig eftermiddag bland alla foton och minnen!